Har haft vänner över ikväll och har som vanligt pratat om allt och inget. Och det har fått mig lite sentimental. Vänner alltså, det är bra skit. Känns så skönt att ha de vänner jag har nu, vänner som verkligen betyder så mycket för mig och som jag vet känner detsamma för mig. Äkta. Inte någon vänskap som är bara för att den är, för att den alltid varit det. Det ger mig något, det ger mig så fruktansvärt mycket.

Är det det här som är att bli vuxen? Inse värdet av personer i ens närhet, att avsluta sånt som inte ger en något? Eller i alla fall inte ger så pass mycket bra så att det väger upp det som är mindre bra? För visst går det upp och ner, så är det juh med allt.

Min bästa finaste vän. Hon som jag vet alltid alltid finns vid min sida. Det har gått upp och ner. Jobbiga tonår som gjorde sitt bästa för förstöra den vänskap som betyder allra mest för mig idag. En flytt till Oslo som gjorde det hela lite mer komplicerat men som vi lyckades klura ut. Allt får mig att verkligen uppskatta henne och den vänskap vi har. Hur rosa och fluffigt låter inte det? Men det är så det är. Får tårar i ögonen bara jag tänker på henne och hur mycket hon betyder för mig. Två faktiskt väldigt olika personer som efter 20 år fortfarande är vänner. Det är stort och det är förbannat fint.

Det är lätt att ta det för givet. Människor som finns i ens närhet, de kommer alltid finnas där. Men så är det inte ibland. Kanske tar man varandra så pass mycket för givet att det bara rinner ut i sanden. Eller så händer det som inte får hända, sånt som jag bara ryser av att tänka på. Men sånt som faktiskt händer. När någon dör, när man tänker på och förbannar sig själv över allt som man aldrig sa, saker man aldrig uppskattade. Även om det inte drabbar en personligen så får det en att tänka till, att vakna. Människor finns inte alltid kvar. Saker och ting kan hända, man har inte den kontrollen. Det är förbannat dumt och onödigt att det ska behövas något sånt men så är det väl tyvärr. Man tänker inte, man bara gör och är.

Så kvällens tanke och kärlek går till dig min fina vän. Min fina fruga. För att du finns och för att du är.

True friends are never apart, maybe in distance but never in heart.

Jag är juh lite egen när jag ska sova. Jag vill ha min space, jag vill kunna vrida och vända på mig innan jag hittar The spot som jag ska sova på. Och det tar lite tid va. Det vrids och vänds en hel del, det kan jag inte förneka. Och att då ligga ihopslingrad, well.. Det funkar bara inte. Don't get me wrong, I love cuddle. Men inte hela natten, bara så där innan man ska sova. Sen är det Hug and roll enligt Ross som gäller.

Hade sällskap med en ung man en gång i tiden (hur gammal lät jag inte nu?) som skulle ligga nära, nära heeela natten. Drove me crazy.. Och så där i början av ett förhållande är man juh lite finkänslig, man kan juh inte styra och ställa hur som helst liksom. Så om kvällarna körde jag hug and roll för att sen börja min kvällsrutin med att hitta spotten. Det gick inte så bra. Efter några minuter kom han efter och vill ligga så där nära nära igen. Och efter några hus and rolls tar liksom sängen slut. Så jag ställde mig upp, gick runt sängen och la mig på hans sida. Tills han i sömnen hittade mig igen och vi började om. En natt tror jag att jag bytte sida fem-sex gånger. Mindre kul.

Så, space! Cuddle - then space. Mkaj?

Tiden just nu känns ganska märklig må jag säga. Jag har en fot kvar på jobbet och jag avskyr det. Vill inte, vill inte, vill inte. Vill inte alls vara där. Därför känns det så där att jag ska jobba där sex veckor i sommar men förhoppningsvis är det sista gången. Fingers crossed.

Andra foten har jag i nya livet, skolan. Minst en gång i veckan får jag frågan hur det känns med skolan, om det känns bra, om jag trivs, om jag pluggar. Känns som att det är för att kolla upp mig, för att se om jag pallar trycket. Jag bryr mig föga, svarar att det går bra. Jag har snart klarat ett år och tycker det borde tala sitt egna tydliga språk. Fuck off liksom.

I höstas insåg jag att jag inte har tillräckligt mycket med tid i mitt liv. Det pluggas och jobbas mest jämt och så vill jag även ha tid för mig själv. Gillar sånt va, bara kunna vara hemma utan att en jäkel stör mig. Det passar dock inte så bra in i allt. För tro det eller ej så har jag juh även vänner. Och de hinns knappt med i allt. Men jag gör mitt bästa. Insåg dock i höstas att jag verkligen inte har tid för något mer i mitt liv. Jag har skolan, jobbat, vännerna, familjen och inte ens det hinner jag med. Men så ska man juh inte tänka för det är då det slår till.

Och som vanligt, vanan trogen, har jag även här en fot kvar i det förflutna och en i det nya, ingen aning hur eller ens om det går att kombinera. Eller ens om jag vill det faktiskt. Eller.. Vill och vill, mer om det finns där. Det är väl det som tiden får utvisa.

I och med nya lägenheten insåg jag i alla fall att det verkligen är något nytt på gång. Jag har lämnat så mycket bakom och det känns freakin' great. Det är nytt och det är mitt. Bara bara mitt. Att lämna något bakom en som varit en del av en själv i princip hela sitt långa liv känns märkligt men mest av allt förbannat befriande. There is definitely no turning back now och det är underbart.

Är sjukt pepp nu för tiden. Pepp på allt! Skolan börjar snart - weeeiii! Om en månad kommer jag antaligen flytta - woop woop! Jag är friii - fo' sho'!

Vet inte om det är det nya året som fått mig att go nuts men jag gillar känslan i alla fall. Just nu känns det som att hela världen är min och jag kan göra vad jag vill. Och ännu bättre - jag gör vad jag vill! Har inget i mitt liv som ger mig någon som helst ångest och ja.. livet känns gött bara! Har förut lagt alldeles för mycket tid på att grubbla och funderar på saker som egnentligen är totalt obetydliga rent ut sagt.

Det som är mest positivt med att jag har ordning på mitt är att jag kan stötta vännen så mycket mer än om jag hade haft en massa eget skit. Det är svårt att inte förlora mig helt all sorg men mina andra vänner underlättar på den punkten. Gränsen mellan att stötta så mycket jag kan till att drunkna i det är svår men jag tror jag har hittat en bra balans.

Livet går vidare helt enkelt, på alla sätt och vis. Och när allt har varit skit kan det juh faktiskt inte bli sämre.

Nytt år, nya tag. Nyårslöften har aldrig varit min grej men jag har vissa grejer jag ska ta tag i och det passar med tiden just nu. Kalla det nyårslöfte, jag kallar det mer som ett löfte till mig själv. Gosh vad smörigt det lät.

Det har varit bloggar hit och dit och allt har väl varit försök till att undvika saker och ting. Och med det menar jag personer. Så klart.

En måndag i början av december fick jag ett jävla uppvaknande. Det började med att jag gjorde något jag skulle gjort för sex och ett halv år sen men bättre sent än aldrig antar jag. Jag uteslöt en person ur mitt liv en gång för alla. Jag var inte hur många gånger jag har sagt att jag ska göra det och att jag har gjort det men den har alltid funnits kvar. Men den här gången är det för gott. How I know it? Har knappt lagt en tanke på personen i fråga sen dess. Den där måndagen när allt utspelade sig satt jag på biblioteket på campus och när det var gjort kände jag verkligen hur en sten lyftes ifrån mitt bröst. Låter förbannat dumt men jag kände mig fri.

När jag kom hem raderade jag alla bloggar, det fanns ett par om vi säger så. Jag ville bara klippa banden helt. Den här fick dock finnas kvar, det var med den här hela bloggandet startade och jag har allt för många minnen med den. Sen passar det ypperligt när andan faller på och jag vill skriva av mig lite som nu.

Jag trodde avslutet och raderandet av bloggar skulle vara det som definerade den där måndagen. Men så förbannat fel jag hade. En halvtimme senare rasade allt. En av mina bästa vänner ringde och berättade att hans pappa hade dött. Allt annat försvann. En rent ut sagt obetydlig kille som jag hållt kvar i allt för länge, vad faan betyder det? Tiden efter det var jävligt jobbig. Att försöka finnas för någon, dag som natt, som genomgår bland det jävligaste som finns är inte lätt. Det är förbannat svårt. Och det kan inte ens jämföras med vad han gick och fortfarande går igenom. Om nåt så har vänskapen verkligen stärkts men vad är det för tröst? Det finns inget man kan säga, det finns inget man kan göra. Bara finnas och hoppas på att det räcker till. Ordet maktlöshet fick sin rätta betydelse.

Livet går sakta vidare och nu är det ett nytt år. Jag hoppas och tror jag har kommit stärkt ur 2011. Jag har lämnat mycket bakom mig och påbörjat ett helt nytt liv, en ny framtid. Angående skolan så kommer det gå bra bara jag försöker. Skolan fick ta ett steg tillbaka då vänskap behövde mig mer och det resulterade i att jag inte klarade en tenta men det var något jag var beredd på och var villig att ta. En vecka kvar på jullovet och nu är det bara att ta nya tag.

Det nya året bjuder på en ny lägenhet, eventuell resa till Thailand och försöka vara en så bra vän som möjligt. Det är många som drar i mig och jag kan bara göra mitt bästa. Mitt i allt försöker jag så gott jag kan tänka på mig själv. Det är det svåraste hindret jag personligen har men inser att det är något jag måste göra för att orka med. Skolan är något jag verkligen vill och det måste också få ta sin tid. Jag antar att det är det som kallas för att växa upp. Under förra året förberedda jag mig för det och det här året är då jag faktiskt ska göra det. Som sagt, bättre sent än aldrig.

Har haft lite koll här sen det var tack och hej och har nu sett att de jag ville komma bort ifrån har försvunnit. Men det finns några eftersläntare och kan gissa mig fram till vilka de är. Så här är nya adressen; kvartiett.blogg.se

no more.
finns inget mer att säga på bloggen.
vill inte ge mer av mig själv utan att få en skvatt tillbaka.

det finns en del som läser som jag inte längre vill ha något med.
folk som jag försöker lämna bakom mig och som jag därför inte vill ha något med att göra.
och det är svårt när vetskapen om att de fortfarande snokar runt här utan anledning.

så this is it.
finurlar lite på nåt nytt men det får komma när det kommer och får se om jag skriver nåt om det här då.
finns inget jag har att säga här längre som jag inte kan säga direkt till personer i mina närhet.

allt har börjat gå åt rätt håll.
det mesta har börjat fungera och.. ja, det har varit bra helt enkelt.
och så det här.
det värsta av allt.
jag försöker att inte tänka på det, inte ta ut nåt i förskott för man vet inte.
men jag är bara så förbannad.
det är inte nåt allvarligt, det har jag redan bestämt.
men varför ska vi ens gå igenom det här?
det är faan inte okej.

jag skiter i dagar hit och dit.
jag skiter i allt som heter blogg och faan.
det är så jävla litet.
vad mitt liv består av kan inte ta plats här.
och jag orkar bara inte med det.
det har länge varit på gång och nu har jag någolunda bestämt mig.
tack och hej bloggen.

jag har inga barn och planerar än så länge inte att ha några, överhuvudtaget. det har bara inte talat till mig trots att jag älskar barn.

förra sommaren var jag barnvakt åt mina brorsbarn och det var precis så mycket full fart det bara kan bli med en fyra- och två åring. det lektes kurragömma på gräsmattan och det var min tur att gömma mig medans dom letade efter mig. jag hittade en buske som jag kröp in i och satt och smålog när jag hörde hur dom räknade till tio och sen började leta efter mig. och när dom väl hittade mig slängde dom sig över mig och skrek av glädje.

och just precis då fick jag en glans av hur jag antar det är att ha egna barn. utan att blinka kände jag att jag skulle kunna dö för dom. bokstavligen talat ge mitt liv för att de skulle leva. det var jäklit skrämmande för jag har nog aldrig känt så. jag älskar min familj och mina närmsta vänner men den kärleken jag kändes just då kan inte ens jämföras med det jag kände nerbrottad i en buske med två skrattade barn över mig.

jag är lipig idag.
tror att min bakfylla sen igår har dragit ut på sig lite.
brukar kunna bli lite ynklig och lipig på bakfyllan.
bakfull i två dagar..
did i tell you that i'm getting to old for this shit..?

jag såg en klipp på internätet.
det var en hockeyspelare som klubbade på en annan hockeyspelare.
baaad..
utvisning och allt.
fråga mig inte varför jag ens kollade på skiten.. i mean, hockey?
i alla fall.
efter att han klappat på den andra så kom den andras alla kompisar (lagkamrater that is) liksom till undsättning.
mer nerklubbning och domare hit och dit.
och jeanette börjar storböla.
aaaawww...
they got his back!

i will never drink again.
ja, det vill säga, inte förens nästa fredag that is.

fyllan i sig behöver vi inte prata om.
herremintid.

i know, i'm late men jag skyller på snön. det verkar alla andra göra.

min bästa vän kan kort och gott beskrivas med några ord som hon själ knåpade ihop nyligen.

"heeeeeeeeeerreminjävlagud! tappa mobilen i toaletten på jobbet ikväll.. JAG DOG!"

klantig som få. finns nog ingen som är så yr och uppe bland sina egna moln som hon är. hon går in i folk, snubblar på saker och ting och jag undrar ibland hur hon inte tappar mobiler i toaletter oftare än vad hon gör.

konstig nog får hon det mesta att gå ihop med tiden. även om hon själv kanske inte inser det så är det inte alltid för att det bara blir så, det finns en helt nav runt henne som försöker fixa det som faller i bitar. och det är bland annat det som gör henne så underbar. så medveten men ändå så omedveten, hon lever helt enkelt i sin egen lilla bubbla.

aw, min bästis. det är få som ligger mig så varmt om hjärtat som hon gör. snart är det tjugo år. smaka på den, tjugo jäkla år som vi har hängt ihop. visst, det har varit några uppehåll på grund av småskit men nu är vi nog starkare än någonsin. den senaste prövningen var när hon bodde i oslo i ca. ett år men även det klarade vi. jag passar mig för att säga att det inte finns något som kan splittra oss för det har jag gjort förut angående annat och det har gått åt fanders. men faan ta den som försöker. den får med mig att göra.

jag har inga dagar just nu. har jobbat natt hela veckan och har just nu ingen koll på nåt. vet inte var i tiden jag ligger med mina dagar men det här var sista natten så nu ska jag försöka få ordning på det hela.

min dag/natt då. jobb som sagt. just nu är det ett jävla skit på jobbet ska jag säga och då speciellt på natten. jag pratar så klart om första advent. stakar ska upp och med det kommer att hitta rätt lampor och sen ska de gärna fungera också vilket de oftast inte gör. och när de väl gör det så fungerar inte stakarna.

och sen då. jo gardinerna. alla dessa jävla gardiner. de ska strykas och matchas, sättas upp och tas ner för att de är för korta eller för långa. de senaste nätterna när det här har gjorts så är det jag och en vikarie som har jobbat och igen utav oss jobbar natt jämt så därför kan jag garantera att det hänger fel gardiner i fel rum, fel dukar på fel bord och fel stakar i fel fönster. det ska juh vara som det alltid ha varit liksom.

men det skiter jag jävligt rejält i just nu ska jag säga efter min näst intill sjuttiotimmars vecka. helvetes jävla första advent.

det är väl själva faan alltså.
irriterad på mig själv till tusen och fattar inte hur jag funkar.
på flera olika plan men samtidigt så hänger allt ihop.
ingen aning om vad jag svamlar om?
då är vi två.
vill bara gå vidare.
ska det vara så förbannat svårt?!

eftersom jag tror att det är kärleken med stort k som är mest intressant så kör jag på den linjen. och det kan man göra på två olika sätt tycker jag. antingen så är det de där små dagliga sakerna som gör att kärleken håller i sig eller så är det grunden. jag ger mig på grunden jag.

tyvärr så är juh inte kärleken så där lätt som man ibland skulle vilja ha den och det har jag kommit fram till beror på att det är för att den har så många delar. det finns enligt mig inte en enda sak som gör att det funkar.

en av de viktigaste sakerna för mig när det kommer till kärlek är respekt. många kan tycka att det är självklart men för mig är det verkligen viktigt att jag respekterar den jag är ihop med. självklart andra vägen också, damn you om du inte ger mig den respekten jag förtjänar. då är du körd. men just att jag känner att han jag är ihop med har så mycket självrespekt att han inte låter någon trampa på honom. jag har haft några såna nämligen.

med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag kan ibland vara ganska knepig. jag vet vad jag vill och jag vågar att säga det. och kan man inte ta det så kan jag lätt tyvärr köra över personen i fråga. man måste våga stå på sig mot mig, inte ta min skit som jag ibland sysslar med. för det gör jag, det gör vi nog alla ibland.

sen har vi allt annat som är viktigt, en god kommunikation, ärlighet, sex och allt det där. och det är väl en fråga om hönset eller ägget men jag tror att respekt är det som ger det andra. har man respekt för den man är ihop med och också självrespekt så löser sig kommunikationen, sexet och what not. but that's just me.

om vi ska prata enbart sexet och hur viktigt det är i ett förhållande så hörde jag nånstans för många år sen att om sexet är bra och det funkar så utger det 10% av ett förhållande men om det är dåligt och man inte riktigt är på samma plan så utger det 90% av förhållandet. vad jag vill ha sagt med det vetifasen men tycker bara det låter jäklit vettigt. på tal om sex, förhållanden och.. visst ja, kärlek var det ja.