Är sjukt pepp nu för tiden. Pepp på allt! Skolan börjar snart - weeeiii! Om en månad kommer jag antaligen flytta - woop woop! Jag är friii - fo' sho'!

Vet inte om det är det nya året som fått mig att go nuts men jag gillar känslan i alla fall. Just nu känns det som att hela världen är min och jag kan göra vad jag vill. Och ännu bättre - jag gör vad jag vill! Har inget i mitt liv som ger mig någon som helst ångest och ja.. livet känns gött bara! Har förut lagt alldeles för mycket tid på att grubbla och funderar på saker som egnentligen är totalt obetydliga rent ut sagt.

Det som är mest positivt med att jag har ordning på mitt är att jag kan stötta vännen så mycket mer än om jag hade haft en massa eget skit. Det är svårt att inte förlora mig helt all sorg men mina andra vänner underlättar på den punkten. Gränsen mellan att stötta så mycket jag kan till att drunkna i det är svår men jag tror jag har hittat en bra balans.

Livet går vidare helt enkelt, på alla sätt och vis. Och när allt har varit skit kan det juh faktiskt inte bli sämre.

Nytt år, nya tag. Nyårslöften har aldrig varit min grej men jag har vissa grejer jag ska ta tag i och det passar med tiden just nu. Kalla det nyårslöfte, jag kallar det mer som ett löfte till mig själv. Gosh vad smörigt det lät.

Det har varit bloggar hit och dit och allt har väl varit försök till att undvika saker och ting. Och med det menar jag personer. Så klart.

En måndag i början av december fick jag ett jävla uppvaknande. Det började med att jag gjorde något jag skulle gjort för sex och ett halv år sen men bättre sent än aldrig antar jag. Jag uteslöt en person ur mitt liv en gång för alla. Jag var inte hur många gånger jag har sagt att jag ska göra det och att jag har gjort det men den har alltid funnits kvar. Men den här gången är det för gott. How I know it? Har knappt lagt en tanke på personen i fråga sen dess. Den där måndagen när allt utspelade sig satt jag på biblioteket på campus och när det var gjort kände jag verkligen hur en sten lyftes ifrån mitt bröst. Låter förbannat dumt men jag kände mig fri.

När jag kom hem raderade jag alla bloggar, det fanns ett par om vi säger så. Jag ville bara klippa banden helt. Den här fick dock finnas kvar, det var med den här hela bloggandet startade och jag har allt för många minnen med den. Sen passar det ypperligt när andan faller på och jag vill skriva av mig lite som nu.

Jag trodde avslutet och raderandet av bloggar skulle vara det som definerade den där måndagen. Men så förbannat fel jag hade. En halvtimme senare rasade allt. En av mina bästa vänner ringde och berättade att hans pappa hade dött. Allt annat försvann. En rent ut sagt obetydlig kille som jag hållt kvar i allt för länge, vad faan betyder det? Tiden efter det var jävligt jobbig. Att försöka finnas för någon, dag som natt, som genomgår bland det jävligaste som finns är inte lätt. Det är förbannat svårt. Och det kan inte ens jämföras med vad han gick och fortfarande går igenom. Om nåt så har vänskapen verkligen stärkts men vad är det för tröst? Det finns inget man kan säga, det finns inget man kan göra. Bara finnas och hoppas på att det räcker till. Ordet maktlöshet fick sin rätta betydelse.

Livet går sakta vidare och nu är det ett nytt år. Jag hoppas och tror jag har kommit stärkt ur 2011. Jag har lämnat mycket bakom mig och påbörjat ett helt nytt liv, en ny framtid. Angående skolan så kommer det gå bra bara jag försöker. Skolan fick ta ett steg tillbaka då vänskap behövde mig mer och det resulterade i att jag inte klarade en tenta men det var något jag var beredd på och var villig att ta. En vecka kvar på jullovet och nu är det bara att ta nya tag.

Det nya året bjuder på en ny lägenhet, eventuell resa till Thailand och försöka vara en så bra vän som möjligt. Det är många som drar i mig och jag kan bara göra mitt bästa. Mitt i allt försöker jag så gott jag kan tänka på mig själv. Det är det svåraste hindret jag personligen har men inser att det är något jag måste göra för att orka med. Skolan är något jag verkligen vill och det måste också få ta sin tid. Jag antar att det är det som kallas för att växa upp. Under förra året förberedda jag mig för det och det här året är då jag faktiskt ska göra det. Som sagt, bättre sent än aldrig.

Har haft lite koll här sen det var tack och hej och har nu sett att de jag ville komma bort ifrån har försvunnit. Men det finns några eftersläntare och kan gissa mig fram till vilka de är. Så här är nya adressen; kvartiett.blogg.se

no more.
finns inget mer att säga på bloggen.
vill inte ge mer av mig själv utan att få en skvatt tillbaka.

det finns en del som läser som jag inte längre vill ha något med.
folk som jag försöker lämna bakom mig och som jag därför inte vill ha något med att göra.
och det är svårt när vetskapen om att de fortfarande snokar runt här utan anledning.

så this is it.
finurlar lite på nåt nytt men det får komma när det kommer och får se om jag skriver nåt om det här då.
finns inget jag har att säga här längre som jag inte kan säga direkt till personer i mina närhet.

allt har börjat gå åt rätt håll.
det mesta har börjat fungera och.. ja, det har varit bra helt enkelt.
och så det här.
det värsta av allt.
jag försöker att inte tänka på det, inte ta ut nåt i förskott för man vet inte.
men jag är bara så förbannad.
det är inte nåt allvarligt, det har jag redan bestämt.
men varför ska vi ens gå igenom det här?
det är faan inte okej.

jag skiter i dagar hit och dit.
jag skiter i allt som heter blogg och faan.
det är så jävla litet.
vad mitt liv består av kan inte ta plats här.
och jag orkar bara inte med det.
det har länge varit på gång och nu har jag någolunda bestämt mig.
tack och hej bloggen.

jag har inga barn och planerar än så länge inte att ha några, överhuvudtaget. det har bara inte talat till mig trots att jag älskar barn.

förra sommaren var jag barnvakt åt mina brorsbarn och det var precis så mycket full fart det bara kan bli med en fyra- och två åring. det lektes kurragömma på gräsmattan och det var min tur att gömma mig medans dom letade efter mig. jag hittade en buske som jag kröp in i och satt och smålog när jag hörde hur dom räknade till tio och sen började leta efter mig. och när dom väl hittade mig slängde dom sig över mig och skrek av glädje.

och just precis då fick jag en glans av hur jag antar det är att ha egna barn. utan att blinka kände jag att jag skulle kunna dö för dom. bokstavligen talat ge mitt liv för att de skulle leva. det var jäklit skrämmande för jag har nog aldrig känt så. jag älskar min familj och mina närmsta vänner men den kärleken jag kändes just då kan inte ens jämföras med det jag kände nerbrottad i en buske med två skrattade barn över mig.

jag är lipig idag.
tror att min bakfylla sen igår har dragit ut på sig lite.
brukar kunna bli lite ynklig och lipig på bakfyllan.
bakfull i två dagar..
did i tell you that i'm getting to old for this shit..?

jag såg en klipp på internätet.
det var en hockeyspelare som klubbade på en annan hockeyspelare.
baaad..
utvisning och allt.
fråga mig inte varför jag ens kollade på skiten.. i mean, hockey?
i alla fall.
efter att han klappat på den andra så kom den andras alla kompisar (lagkamrater that is) liksom till undsättning.
mer nerklubbning och domare hit och dit.
och jeanette börjar storböla.
aaaawww...
they got his back!

i will never drink again.
ja, det vill säga, inte förens nästa fredag that is.

fyllan i sig behöver vi inte prata om.
herremintid.

i know, i'm late men jag skyller på snön. det verkar alla andra göra.

min bästa vän kan kort och gott beskrivas med några ord som hon själ knåpade ihop nyligen.

"heeeeeeeeeerreminjävlagud! tappa mobilen i toaletten på jobbet ikväll.. JAG DOG!"

klantig som få. finns nog ingen som är så yr och uppe bland sina egna moln som hon är. hon går in i folk, snubblar på saker och ting och jag undrar ibland hur hon inte tappar mobiler i toaletter oftare än vad hon gör.

konstig nog får hon det mesta att gå ihop med tiden. även om hon själv kanske inte inser det så är det inte alltid för att det bara blir så, det finns en helt nav runt henne som försöker fixa det som faller i bitar. och det är bland annat det som gör henne så underbar. så medveten men ändå så omedveten, hon lever helt enkelt i sin egen lilla bubbla.

aw, min bästis. det är få som ligger mig så varmt om hjärtat som hon gör. snart är det tjugo år. smaka på den, tjugo jäkla år som vi har hängt ihop. visst, det har varit några uppehåll på grund av småskit men nu är vi nog starkare än någonsin. den senaste prövningen var när hon bodde i oslo i ca. ett år men även det klarade vi. jag passar mig för att säga att det inte finns något som kan splittra oss för det har jag gjort förut angående annat och det har gått åt fanders. men faan ta den som försöker. den får med mig att göra.

jag har inga dagar just nu. har jobbat natt hela veckan och har just nu ingen koll på nåt. vet inte var i tiden jag ligger med mina dagar men det här var sista natten så nu ska jag försöka få ordning på det hela.

min dag/natt då. jobb som sagt. just nu är det ett jävla skit på jobbet ska jag säga och då speciellt på natten. jag pratar så klart om första advent. stakar ska upp och med det kommer att hitta rätt lampor och sen ska de gärna fungera också vilket de oftast inte gör. och när de väl gör det så fungerar inte stakarna.

och sen då. jo gardinerna. alla dessa jävla gardiner. de ska strykas och matchas, sättas upp och tas ner för att de är för korta eller för långa. de senaste nätterna när det här har gjorts så är det jag och en vikarie som har jobbat och igen utav oss jobbar natt jämt så därför kan jag garantera att det hänger fel gardiner i fel rum, fel dukar på fel bord och fel stakar i fel fönster. det ska juh vara som det alltid ha varit liksom.

men det skiter jag jävligt rejält i just nu ska jag säga efter min näst intill sjuttiotimmars vecka. helvetes jävla första advent.

det är väl själva faan alltså.
irriterad på mig själv till tusen och fattar inte hur jag funkar.
på flera olika plan men samtidigt så hänger allt ihop.
ingen aning om vad jag svamlar om?
då är vi två.
vill bara gå vidare.
ska det vara så förbannat svårt?!

eftersom jag tror att det är kärleken med stort k som är mest intressant så kör jag på den linjen. och det kan man göra på två olika sätt tycker jag. antingen så är det de där små dagliga sakerna som gör att kärleken håller i sig eller så är det grunden. jag ger mig på grunden jag.

tyvärr så är juh inte kärleken så där lätt som man ibland skulle vilja ha den och det har jag kommit fram till beror på att det är för att den har så många delar. det finns enligt mig inte en enda sak som gör att det funkar.

en av de viktigaste sakerna för mig när det kommer till kärlek är respekt. många kan tycka att det är självklart men för mig är det verkligen viktigt att jag respekterar den jag är ihop med. självklart andra vägen också, damn you om du inte ger mig den respekten jag förtjänar. då är du körd. men just att jag känner att han jag är ihop med har så mycket självrespekt att han inte låter någon trampa på honom. jag har haft några såna nämligen.

med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag kan ibland vara ganska knepig. jag vet vad jag vill och jag vågar att säga det. och kan man inte ta det så kan jag lätt tyvärr köra över personen i fråga. man måste våga stå på sig mot mig, inte ta min skit som jag ibland sysslar med. för det gör jag, det gör vi nog alla ibland.

sen har vi allt annat som är viktigt, en god kommunikation, ärlighet, sex och allt det där. och det är väl en fråga om hönset eller ägget men jag tror att respekt är det som ger det andra. har man respekt för den man är ihop med och också självrespekt så löser sig kommunikationen, sexet och what not. but that's just me.

om vi ska prata enbart sexet och hur viktigt det är i ett förhållande så hörde jag nånstans för många år sen att om sexet är bra och det funkar så utger det 10% av ett förhållande men om det är dåligt och man inte riktigt är på samma plan så utger det 90% av förhållandet. vad jag vill ha sagt med det vetifasen men tycker bara det låter jäklit vettigt. på tal om sex, förhållanden och.. visst ja, kärlek var det ja.

när man jobbar natt ,som jag gör just nu, så blir inte mathållningen vad den borde. innan jag gick hem från jobbet imorse blev det fil med cornflakes och nyss åt jag det mål mat som får hålla mig mätt till morgondagens tallrik fil.
och i brist på fantasi och ork så blev det pasta med kyckling- och kantarellsås som slank ner ganska lätt och som även kommer mätta mig imorgon i form av rester. nu blir det ännu en natts jobb och med tanke på dagens nederbörd har jag en stark misstanke om att det kommer bli strömavbrott inatt och det är allt annat än roligt. wish me luck.

sju år gammal och mamma och pappa sätter mig och min bror vid köksbordet och berättar att de ska skiljas. liten skit som jag var fattade jag inte ett skit vad det innebar och tyckte mest att det var roligt att vi skulle flytta. med lite hjälp av min bror började fatta till slut och med det kom allt som brukar komma. önskan om att de skulle bli ihop igen, utmobbning av alla nya partners som kom in i våra föräldrars liv, allmänt själviska skitungar liksom. men det är väl nåt man måste gå igenom.

trots skilsmässan och allt som kom till så har jag aldrig haft några stora problem med mina föräldrar. de var aldrig osams och det fanns inte en chans att man kunde komma undan med nåt för de pratade med varande hela tiden om oss. hade jag varit en skitunge hos mamma visste jag att pappa skulle ta upp det med mig. just då tyckte jag nog att det var surt som faan men det gav nog en hel del trygghet.

utav alla partners som fick utstå en hel del skit från oss så var det en som höll i, mammas sambo. det tog många år och några utav dom var under tystnad då jag i omgångar vägrade prata med honom och han fick inte prata med mig. skitunge som sagt.. men han höll ut som sagt, fråga mig inte hur men glad är jag. idag är vi hur nära som helst. jag vet om det är nåt så kan jag lika lätt vända mig till honom om det är nåt som med mamma eller pappa. på fars dag är det självklart att han också ska få något av mig, han har på något vänster blivit som en pappa för mig och är lika självklar del av min familj som alla andra.

så min syn på en familj är vad nog en del skulle kalla skev. jag har inte en familj, jag har tre. en grundfamilj med mamma, pappa, jag och min bror. för trots att dom inte är gifta längre så ser jag oss fortfarande som en familj. nästa familj består av mamma, sambon, jag och bror. det är den familj jag växt upp mest i och den som antagligen är mest stabil just nu. "sista" familjen är pappa, jag och bror. pappa har också en sambo med av olika anledningar vill jag inte räkna henne till den familjen. det är vi tre där och så kommer det alltid vara.

ingen kärnfamilj här men jag är riktigt nöjd ändå. det tog ett tag men nu är vi här och jag hade absolut inte viljat gå en annan väg för att komma hit.

trötthet och kyla är ingen superduper kombination och det hela löste jag med att ta ett bad.
så nu ligger jag här i mors förbannade badkar och är irriterad över att vattnet blivit kallt.
hittade nåt lavendelluktande badskum som skulle motverka stress (yeah right..) och förbannar mig själv över att jag åter igen inte kommit ihåg att jag avskyr lavendel.
så inte nog med att jag är trött och frusen, nu är jag också irriterad och luktar skit.
underbara måndag.